En fascinerande och synnerligen läsvärd bok om tillkomsten av den nya dopfunten i Öja kyrka

En fascinerande och synnerligen läsvärd bok om tillkomsten av den nya dopfunten i Öja kyrka

aug 05

Vilka känslor och tankar har en skulptör som står framför ett stort stenblock som skall formas till en skulptur av något slag eller till en dopfunt? Det förmedlar Svenrobert Lundquist på ett fantastiskt levande sätt i ord och bild i sin nyutkomna bok ”Att hugga en dopfunt. En kopia av Byzantios Öjafunt”. Byzantios, vars verkliga namn är okänt, var verksam som stenhuggare på Gotland under andra hälften av 1100-talet. Han har gjort inte bara dopfunten i Öja kyrka, utan också i Vamlingbo och i ytterligare ett antal kyrkor på Gotland. År 1620 gjorde emellertid Peter van Eghen en ny dopfunt i barockstil, också den gjord i sandsten från Burgsvik. Vad man från början gjorde med Byzantios dopfunt är okänt, men 1891 återfann man själva cuppan, alltså överdelen, i svinhuset vid prästgården i Öja. Cuppan finns idag i Gotlands fornsal och den har flera stora skador. Svenrobert Lundquist, sedan mitten av 60-talet sommarboende i Burgsvik, är en verklig kännare av de medeltida gotländska kyrkorna och deras konstskatter. Han ville bidra till att återge Öja kyrka något av dess medeltida karaktär genom att göra en personligt präglad kopia av Byzantios dopfunt. Och Björn Simonsson på stenfabriken i Burgsvik var med på noterna. Han skänkte ett stort sandstensblock och upplät arbetsplats och lyfthjälp vid stenfabriken. Det tog Svenrobert fyra somrar att färdigställa dopfunten och sensommaren 2016 överlämnades den till Hoburgs församling och sommaren 2017 var det ”Festmässa” i Öja kyrka med invigning av dopfunten. Den är placerad i bakre delen av kyrkans mittskepp framför orgeln. Dopfunten från 1620 återfinns i främre delen av kyrkan. I sin bok tar Svenrobert först med läsaren ut till sandstensbrotten, där allt ju tar sin början. Och under medeltiden fanns det stenbrott efter hela nuvarande Hamnvägen i Burgsvik. Sedan får vi följa hela processen. Den första skissen på papper. Planeringen av hur det väldiga stenblocket skulle angripas utan att spricka eller ta skada på annat sätt. Och fram växer så i ord och bild cuppan, överdelen, och foten med sina fyra huvuden. Två lejon, en människa och ett bockhuvud/vädur. Och i sitt förord i boken skriver Svenrobert att han försökt efterlikna den primitiva form som många medeltida dopfuntar har och att skevheter och brist på alltför fina ytor är avsiktliga. Man skall kunna se att det är ett hantverk med spår av mejselhugg. Svenrobert anser för övrigt att mer borde göras för att återge våra kyrkor dess medeltida karaktär. Han anser till exempel att flertalet kyrkbänkar borde tas bort och ersättas med lösa stolar vid de få tillfällen det behövs. Det skulle ge besökaren en helt annan möjlighet att uppleva kyrkorummen som de ursprungligen var tänkta och på medeltiden fanns inga kyrkbänkar, möjligen några väggfasta i sten utmed långsidorna. Sedan bokens läsare fått följa Svenrobert på hans fascinerande resa följer fyra artiklar som på olika sätt kan sägas ackompanjera Svenroberts berättelse. Benjamin Ulbricht skriver om upplevelser från Öja kyrka och om det kristna dopet och Torsten Gislestam om kyrkoherde Christen Christenson som var kyrkoherde i Öja och Hamra 1616-1656 och som alltså torde ha varit beställare av van Eghens dopfunt från 1620. Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg skriver om det rika medeltida Gotland och dess position i världen med många associationer till dagens samhälle och Lena Katarina Swanberg om tid och tidlöshet. Fyra mycket läsvärda artiklar som var och en på sitt sätt utgör intressanta och tankeväckande kommentarer till Svenroberts berättelse. Till sist. Boken som är utsökt formgiven och utgiven på Svenroberts eget Bocksarve förlag kostar 200 kronor och kan köpas vid Bocksarve på Hoburgsvägen, i butiken vid Bottarve, i stenmuseet vid Kettelvik och hos Hemse Krut & Papper. Den kommer också att kunna lånas på biblioteket i Burgsvik.