Om rikedomen i Sundre

Om rikedomen i Sundre

Maj 26

I går skrev vi om Axel Mattsson och hans bok ”Minnen från förr i tiden”. Ur den citerade vi från hans berättelse om konstnären Tyra Lundgren. Idag citerar vi från en annan berättelse, nämligen hur han som pojk fick följa med sin far på en resa från gården Sigsarve i Näs till Sundre någon gång runt 1920. Resan företogs i en trilla (enkel vagn) som drogs av hästen Freja. Det var i januari och kallt, men nästan ingen snö.

”När jag vaknade på morgonen satt pappa framför brasan och värmde och smorde in våra skodon för färden. Det luktade talg och tjära och jag visste att mina hemmagjorda smorläderkängor alltid var sköna och varma att dra på sig efter en sådan behandling. Mamma hade lagt fram mina söndagskläder på en stol, för ovanlighetens skull var jag denna morgon kvickt på benen och gjorde mig i ordning för resan.

(Så gör vi ett litet hopp i berättelsen och hamnar på Hundlausar)

När vi körde förbi kvarnarna på ”Hundlausar” led den korta vinterdagen mot sitt slut och när vi tog in på avtagsvägen till Tore gård (Tore gård i Sundre) svepte redan fyrens ljusvinge ut över ett vintrikt hav.

Den stora väderkvarnen invid gården tecknade sin mäktiga silhuett mot kvällshimlen, liknande en jätte med långa armar pekande mot skyn. Det var gott att komma in i värmen och ljuset och roligt att träffa faster, farbror och kusinerna. När farbror Albert sedan talade om sin ungdoms äventyr som pälsjägare och guldgrävare i det stora landet i väster och även ur byrålådan plockade fram några guldklimpar var jag idel öra och öga.

Dagen därpå var vi uppe och tittade på fyren och vandrade över alvaret ner mot Hoburgsgubbens domäner, men sagans gubbe hade ingen slant kvar i sin skattkammare denna dag.

När vi kom tillbaka från Hoburgsgubben var det dags att ta farväl av släktingarna, spänna ”Freja” för trillan och ställa kosan hemåt igen. När jag vände mig om såg jag hur sundrelandet mer och mer försvann i ett blått dis.

Många år senare cyklade jag en vacker sensommardag i farbror Alberts sällskap runt i Sundre. Bättre ciceron för den som ville se sig omkring i vår sydligaste socken var det nog svårt att uppleta.

Han var inte barnfödd i Sundre. Gården Tore köpte han 1906 och då fanns bara två tunnland odlad jord. Över tjugo tunnland av alvarmarken odlade han upp till åker. Ett tunnland hade han med flit lämnat kvar för att visa hur det såg ut innan han började sin odlargärning.

När vi stod uppe vid kyrkan berättade han om hur en sägen förtäljer om ett medeltida rikt Sundre. Det sägs att socknens klockare red på en silverskodd häst när han skulle till sin tjänst i kyrkan. Säkert är att en av de allra äldsta orglar vi haft i vårt land en gång ljudit i Sundre kyrka. Orgeln, som är från 1370-talet finns i Statens historiska museum.”

Så långt Axel Mattsson. Uppgiften om orgeln måste dock redaktören korrigera. Själva orgeln finns tyvärr inte kvar utan endast de målade bräder som omgav orgeln. På Historiska museet står det för övrigt på en text i anslutning till bräderna att orgeln i Sundre anses vara inte bara en av Sveriges utan en av världens allra äldsta orglar. Hade månne de rika Sundrebönderna haft råd att importera en orgel? Kanske från nuvarande Tyskland. Om Albert skall slutligen tilläggas att han lämnat många spår efter sig på Storsudret. Han anlitades nämligen flitigt av traktens bönder för att anlägga fruktträdgårdar och många av de fruktträd han planterade står fortfarande kvar och bär frukt.