En vacker och tänkvärd berättelse från Fide

En vacker och tänkvärd berättelse från Fide

Maj 25

Nyheterna kommer att publicera två berättelser hämtade ur boken ”Minnen från förr i tiden”. Den utkom 1983 och är skriven av bondsonen Axel Mattsson som växte upp på en av gårdarna vid Sigsarve i Näs socken där han föddes några år efter det förrförra sekelskiftet. Axel Mattsson blev trakten trogen och byggde i vuxen ålder ett eget litet hus där han bodde tillsammans med en syster. Han livnärde sig på allehanda, bland annat som skomakare. Och så skrev han, inte minst om vardagslivet på södra Gotland, och var dessutom en duktig tecknare.

Den första av de två berättelserna handlar om Axel Mattssons kontakter med konstnären Tyra Lundgren som på 1940-talet köpte gården Bredkvie i Fide, där hon inredde en ateljé. Tyra Lundgren, 1897-1979, var en framstående konstnär. Skulptör, glas- och textilkonstnär, målare och författare. Hon växte upp i Stockholm och studerade bland annat på Kungliga konsthögskolan och i Wien och Paris. Hon arbetade länge i Italien och Frankrike, men också i flera andra länder. Med anledning av andra världskriget återvände hon till Sverige 1940. Tyra Lundgren arbetade åt en rad mycket kända porslinsfabriker och glasbruk både i Sverige och utomlands. Tyra Lundgren testamenterade sin kvarlåtenskap till Gotlands Fornvänner. Hon ligger begravd på kyrkogården i Fide.

Här följer nu ett utdrag ur Axel Mattssons berättelse om Tyra Lundgren.

”Den nyligen bortgångna konstnärinnan Tyra Lundgren var flera gånger i vårt hem. En vacker sommardag blev vi inbjudna till hennes hem, den stilrena gotlandsgården i Fide. Hon visade sin ateljé och de arbeten hon just då hade på gång. Berättade om svårigheterna med utövandet av konsten och hur oberäkneligt stengodset kunde vara, men också om glädjen att hålla det högbrända stengodset i sina händer.

Både som människa och konstnär var hon stor. För mig en enkel hantverkare och amatör på konstens område gav hon sig tid, att under flera timmar berätta om sitt liv och sin konst.

På kaffebordet satte hon fram två av sina små, skimrande fåglar, så levande i sin form och med sina blanka ögon, att man när som helst kunde vänta sig att de skulle flyga ut genom det öppna fönstret till de vita duvorna därute.

Jag fick ett kort av en av hennes stora monumentalreliefer. Den kallas Livets rikedom och har utförts till Borås krematorium. På reliefen finns solrosor, strelisier, duvor och småfåglar.

Hon berättade om sina arbeten i brons och glas, om sina gobelänger och sitt måleri, visade de sköna ting som hon haft med sig hem från resor i många länder.

En sak fäste jag mig särskilt vid, hur mjukt och varsamt hennes händer fattade om de små fåglarna, när hon lyfte bort dem från bordet. De var som hennes händer fattat om små, levande fågelkroppar. Jag tänkte på det när jag nu igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, läste hennes bok `Fagert i Fide`. Där skriver hon om en liten blåmesunge, som fallit ur boet: `Nyss har jag fyllts av vördnad för den okuvliga livsinstinkten inom en så liten varelse att den ryms i min slutna hand. Jag känner värme och något som pulserar rytmiskt. Det var ett fågelhjärta i den minsta blåmesunge som någonsin rullat ur ett bo`.

Hon berättar sedan om hur hon försökte hålla livsgnistan kvar i den lilla fågelungen, matade den om nätterna och bäddade ner den i en liten korg.

Berättelsen slutar så här: `Han växte. Hade redan överlevat ett par dygn, jag höll honom i min slutna hand, jag öppnade handen, kände värmen och hjärtats slag. Men så gapade han inte längre ivrigt, jag öppnade handen, och han kavade till ett par slag men kändes kallare, så jag slöt fingrarna om honom för att ge av min värme.

En minut kanske, så kände jag ingenting slå, bara en plötslig kyla i handen. När jag öppnade fingrarna, höll jag inte längre en underbar livsgnista i handen, bara en död och kall liten fågelkropp. Man är så nära det som födes, förintas och dör på landet, stort som smått.

Om döden bara är en fågelunges död, så är det ändå samma död. Den man möter varje ögonblick`.

Livets rikedom fanns för henne också i änget utanför den vita gamla gården, i orkidéernas mångfald.

Nu vilar hon invid `kyrkan på heden`, om vilken hon efter dess genomgripande restaurering tyckte, att den var bliven som när alvarsheden blommar”.